Jag skyller på min far som skyller på mina x som ja inte har någon aning…
Har haft en dabbning med min far idag…
Han är den mannen i mitt liv som aldrig är nöjd med mig som alltid har hackat, som aldrig tyckt att jag har dugit som jag är… Han vet att jag är sjuk i maten men ändå håller han på och berätta hur stor jag är.. Han tycker själv att han gör det för mitt eget bästa, men jag tar illa vid mig..
Han tycker själv att han berömmer mig, men han har nog aldrig sagt nått till mig, nej andra kanske får höra men den som behöver höra det mest får bara höra felen.. varför göra så??
Han började idag prata om att jag inte respekterade honom, att ingen respekterade honom och då brast det… Jag tippar på tå kring honom allt jag gör är för att bevisa för HONOM att jag duger…
Det är han som konstant säger hej då till mig och försvinner men han skyller på de knäppa x:en jag haft i min ungdom att jag har svårt att lita på folk att de inte ska försvinna…. Mina x har inget att göra med mitt kärleksliv, jag har kommit över slagen och elakheterna, de är förpassade till det förflutna…
Men min far som alltid, alltid har varit den viktigaste mannen i mitt liv, han med stort h som aldrig har varit nöjd som aldrig har velat acceptera mig för den jag är…. Aldrig vetal acceptera att jag måste få berätta själv inte urtvingad saker som gnager i mig, bara för att han är min far så har han inte rättigheterna att veta allt, allt just när det hänt, jag måste få bearbeta och få perspektiv….
Min far som själv är sjuk i en sjukdom som jag inte ens vill gå in på och har så mycket hemligheter för mig att hälften vore nog…
Jag vet att mycket av det han säger och det han gör tror han att han gör för att hjälpa mig, MEN DET SJÄLPER MER ÄN HJÄLPER….
Fuck, min far är botten till så många av mina problem då jag är pappas flicka och min pappa går aldrig att få nöjd, hur jag än ser ut eller beter mig och han skyller på mina x de männen i mitt liv som har lärt mig vara stark och stå på mig själv inför andra…
I slutändan så har de hjälpt mer än själpt och han gör precis tvärt om… Men det känns skönt at ha sagt det, även om han aldrig kommer att förstå hur illa han har gjort mig..
Han har ringt ett par gånger efter det att vi skilldes åt idag, men jag har inte orkat svara, inte orkat prata… Orkar inte höra, inte idag… Kanske imorgon…