att jag kunde uppskatta magens kurrande lite mer..
Jag vill bli smal, jag vill vara smal och det blir man inte av mat…
Iallafall inte jag… Faan, önskar jag vore starkare, önskar jag ville det mera… Eller vill jag det för mycket?
Någonstanns innom mig så finns det något som håller mig lite frisk iallafall.. Kanske borde tacka det men jag vill inte det.. Jag vill inte känna hungern, jag vill inte vara fet.. det är inte värt det… Faan
men jag har en orolig känsla i magen.. Inte bara laxermedlet och så utan det känns olustigt…. Som om nått ska hända som inte borde hända. Vad vet jag inte än men jag antar att det inte blir så roligt…. Hoppas att ingenting händer men man kan aldrig veta..
Om jag känner mig själv rätt så är det för att jag har börjat träffa en kille, en väldigt trevlig, snäll och go kille.. Mysig rent av… Han får mig glad, förutom när jag får psykbryt på mig själv och blir orolig, känner att jag inte har kontroll.. Tänk om han skrattar åt mig bakom min rygg, inte tycker jag är så vacker som han påstår, inte alls är så underbar som han verkar vara… Min hjärna är min sämsta vän i dessa situationer den orkar inte hantera att jag är lycklig så då kommer de dåliga tankarna fram…
Jag har börjat äta igen efter sex månader på svält, jag går upp i vikt, hjälper inte att han tränar varje dag och har grym koll på vad han äter… Visst han älskar min rumpa eller som han säger det är en rumpa att dö för.. Men det är ju inte bara min rumpa som numera börjar bli fyllig kommer han tycka jag är snygg även fast jag blir rundare.. Jag personligen tycker ju inte att det är snyggt.. Usch ne jag ycker det är äckligt… Måste verkligen börja pallra mig till gymmet.. där mår jag iallafall bra..
Tillbaka till killen… Jag önskar nästan att jag kunde vara blåögd och lite naiv och bara go with the flow.. Men det är inte ritkigt jag tydligen så nu sitter jag här och nojjar över att han kanske har andra brudar oxå som är mycket läckrare och coolare än mig… Ibland önskar jag att jag kunde stänga av min hjärna och låtsas att jag är som vilken vanlig tjej som helst.. Men det är jag inte, hjärnspöket finns här.. Än har hon inte fått mig att springa men det verkar inte vara långt bort tyvärr….
Puss
Åkte iväg två veckor själv med siktet inställt på solen och drinkarna.. Inget av dem gjorde mig besviken kan jag påstå..
Tyvärr har det pepparkaksbruna börjat försvinna ritkgt mycket och smaken av drinkarna ja den har svalnat för länge sedan.. Men fantastiskt var det..Helt jävla underbart för att använda det språket..
Ligga vid poolen halva dagarna för att det var för varmt att göra något annat, ta en runda på stan efter det mest bara för att röra på mig… Drinkar och dans på kvällen, massor av människor som har adopterat mig under dessa två veckor, vem vill att en söt blondin ska sitta ensam lixom 
Så behövligt för trasiga lilla mig, sol, bad och massa kul… Visst det fanns en baksida oxå en baksida som jag höll på att krevera över..
Karlarna… Bahhh så påträngande och i vissa fall sjukligt jobbiga… Många som lever på att svenska blonda brudar är lättfotade, tyvärr funkar det inte riktigt på mig.. Eller det funkade ju inte alls, jag höll mig på mattan tja nästan hela tiden iallafall.. Men klängiga karlar som pratar om giftemål och ber om dejer gång på gång är inte min grej, de går bort fortare än taxklackar… Men som tur va så hade jag en hel maffia av starka karlar som höll ett vakande öga efter mig och ja bara såg efter mig så att killarna inte blev för jobbiga… Tur för lilla mig kan jag nog säga
Men om man bortser från taffsande och tjantande karlar så var det här det bästa jag kunde gjort, kanske slänger upp lite kort vem vet…
Kommer nog åka på semester fler gånger ensam, inte till samma ställe men iallafall till solen..
Och ja rockpojken fanns med genom fejjan hela tiden, den lilla filuren… Fast det är ju en annan historia egentligen… Men han gör mig glad det är allt som behövs skrivas om det hela för tillfället..
Puss
inte än iallafall som tur är…
Bloggtorkan beror på att jag åkte utomlands två veckor för att njuta av solen och bara ta det lugnt.. Sen så lyckades moderkortet i min dator pajja… Lyckat eller inte… Men nu är frökens älskling hemma igen och bloggen kan få lite liv igen Sen kanske ingen följer skiten men men så e det ibland..
Puss