Bokstavligt talat…
Min mage gör ont, mitt huvud gör ont, jag mår illa, svullen och snurrig…
Vet inte varför.. Har ätit idag, bra mat med tillräckligt många kalorier så att man klarar en hel dag galant.. Men varför mår jag så illa…
Hatar att må så här… Hela jag skakar…
Usch och fy…
Tankarna snurrar men ändå känner jag mig så tom, som om timmarna med gråt igår hjälpte och ångesten inte är så stark inte idag i alla fall..
Meningslöst i det mesta.. Orkar inte göra nått, orkar inte lyssna på vad folk säger….
Nej ta en sömntablett eller två så att jag kanske får lite sömn…
Imorgon är en ny dag med nya bekymmer…
Tårarna sprutar…
Fy fan vad värdelöst….
Jag är värdelös och jag saknar min mamma och pappa som kan trösta mig… de jag faktiskt kan prata med…
Saknar.. Älskar… Är så jävla in i helvetes ensam…
Idag, igår och imorgon….
Jag hatar mig själv, jag hatar den jag har blivit, jag hatat den jag har varit i så många år…
Fy fan för mig… Fy fan för de som inte ser hur hemsk jag är…
Häxa, äckel, tjockis…
Supa mig själv full för att försöka glömma… Det går inte så bra… Känslorna blir bara starkare.. Misslyckanden mer klarare.. Hej då Tindraz ikväll, välkommen tillbaka som nån annan imorgon…
Är nog en av de skummaste kommentarerna jag fått på länge.. Okej att jag ser annorlunda ut mot för 4 år sedan när han såg mig senast men vad sjutton så smal är jag inte.. Jag har fortfarande kurvor och fett på kroppen och framför allt jag äter.. På tok för mycket numera om jag jämför med foton från i vintras.. Tjockis har jag blitt..
Jag gillade dig bättre när du åt, jissaness, vad sjutton svarar man på nått sånt…
Var nått jag inte började utveckla förrän jag var över 25…
Jag har fortfarande extremt svårt att se det bra i det jag gör, både professionellt och privat men numera vet jag i alla fall att jag är värd något, så har det inte alltid varit…
Hur ofta tanken att jag är värdelös och inte borde finnas har gått genom min skalle det vill jag inte ens tänka på..
Numera vet jag att min älskade, stolta, stöttande mamma har rätt, jag har rätt att finnas, att leva och framför allt vara mänsklig. För det är där det har kört sig för mig.. Jag har svårt att se min mänskliga och felande sida som just ja mänsklig.. När nått gått fel tar jag det personligt som ett misslyckande som om jag är mindre värd men så är det ju inte… ALLA gör fel och det har slagit mig nu efter att ha levt i 27 år, tragiskt ja men ändå nu vet jag ju det..
Jag våar gå med rakt huvud även om jag har gjort en puckad grej, sen att skam kanske finns i bakgrunden om jag klantat mig på fyllan eller sårat någon det står jag för och tycker är normalt.. Men aldrig att jag kommer skämmas för att jag dragit hem ”fel” kille eller hålla käften bara för att jag inte håller med i en diskussion (fråga min chef, han lyckades pajja en telefon nu i somras för att jag vägrade hålla med honom, han tål inte riktigt att nån säger emot det han tycker är rätt).
Jag hoppas att min självkänsla och min rätt att känna att jag kan vara den jag är är många gånger större om bara ett år, men jag har i alla fall insett att jag måste börja.. Jag är mig: en glad, söt, ibland snygg, snäll, omtänksam, envis och aningens töntig kvinna som bara kan bli bättre…
Jag har börjat en resa som nån dag kanske kommer till att jag har ett sunt förhållande till känslor till människor utanför min familj och framför allt till maten och hur min kropp ser ut, för där står det still.. Just nu förlitar jag mig på att de runt omkring mig säger sanningen om hur jag ser ut för jag ser fortfarande inte samma sak som dem.. Skrämmande, men sant och som tur är, nåot som jag önskar många bulimi/anorexi tjejer, jag är medveten om att jag har problem… Jag måste bara komma på rätt vinkel för att ordna skiten…
Men en sak i taget… Jag är än så länge nöjd med de framsteg jag gjort hittills…
Puss på er
Jag har inte så många jag ser upp till eller blir imponerade av.. Finns många anledningar till det en av dem är väl att man allt som oftast blir besviken på den man ser upp till..
Men det finns två damer, tjejer, kvinnor eller vad ni nu vill som är så starka, så fokuserade, är så sjukt bra och framförallt mår så himla bra med sig själva trots motgångar, ätstörningar mm mm deras listor kan göras väldigt långa tror jag..
Mina förebilder helt enkelt, jag njuter av att läsa deras bloggar och följa deras liv trots att anonyma knäppisar skriver skit och ifrågasätter dem…
Bara tack för att ni finns och gör min vardag lite lättare och gladare….. Ni är värda allt och lite till….
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.33757
Att jag har en blogg, eller inte glömt bort kanske mer förträngt.. Jobbat 24 timmar om dygnet, festat och bott på annan ort allt gör så att man glömmer och förtränger.. Nu är jag hemma igen och allt kommer tillbaka..
Himmel och pannkaka trillar tillbaka ner i mitt huvud och jag vill bara gråta…
Allt tillbaka till det vanliga och Tindra står återigen ensam och undrar vad som har hänt….
