Sep 25 2009

Skulle inte förvåna mig om mitt jobb blev min död..

Inte nu kanske men senare i livet…. Jag är en typisk människa som om inget stoppar mig (barn, man som håller mig tillbaka, sjukdom mm mm) så kommer jag jobba tills jag stupar..

Händer massor med saker bakom kulisserna på stället jag jobbar nu, nytt ställe som kanske ska öppna, letandet efter andra ställen om just denna ställe inte skulle funka just för oss… Jissaness..

Fine dining hit och fine dining dit.. Missförstå mig inte jag älskar mitt jobb och skulle nog inte vilja göra något annat, kanske när jag blir äldre men inte just nu… Finns inget alternativ som är lika lockande som det jag håller på med nu..

Men det är just där det ligger, alla projekt kastar jag mig in i och ger allt, men det gör oxå att jag jobbar en hel del mer än en vanlig medelsvensson eller även en ovanlig sådan… Jag är bara 26 år men om man räkar i arbetstimmar så är jag nog egentligen en hel del äldre, vi pratar år här…

Om detta nya projekt går igenom pratar vi lätt att jag kommer jobba 300 timmar i månaden i tre år eller så, MINST… Vet inte om det är så överdrivet nyttigt.. Jag kommer säkert ha sjukt kul under tiden och lära mig mer än jag någonsinn har kunnat önska mig, men är det verkligen värt det?

Har haft mitt liv på vänta så många år nu och om 3 år är jag 30..

Tja fortsättning följer nu ska jag sätta mig och försöka rita lite på olika designer på lite olika saker som än så länge inte är officiella :)


Sep 25 2009

Så typiskt mig…

Följande sms konversation har jag fört ikväll:

Rockpojken: Tja! Du borde varit här nu :) Puss!

Jag: Varför just nu? Har ni fest eller ;)

Rockpojken: Som vanligt :) söt. Vet du? Du? Puss gumman. Jag tycker om dig :)

Jag: Hade jag fått en inbjudan hade jag varit där :) Slår nog det jag gör just nu ett par gånger om! Kram på dig födelsedagsbarnet!!

 

Vart gick det fel?? Jag läste det han skrev och fick panik?!? hur kunde jag svara så… Så jädra typiskt mig… Inte ett enda tecken på att jag faktiskt läst det messet han skicka… Klantarsel är vad jag är, som oftast med känslomess eller prat… Huvva..

Jaja, inte första gången jag gör såhär och inte sjutton lär det vara den sista heller…