Orden klarar inte verkligheten…
Finns så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta men det vill sig inte. Jag vet inte hur jag ska formulera allt, jag har ingen aning om hur jag ska få ner orden genom tangentbordet, försöka reda ut det hela..
Det händer massor, det händer inget.. Allt är i en enda röra i mitt inre..
Jag ska inte klaga, jag har fina kläder på min kropp och inte ett utann två tak över mitt huvud för tillfället, en solig semester att se fram emot..
Men hungern, känslorna, tankarna.. Besatheten den försvinner inte.. Den där fula jäveln gnager, den gnager djupt oxå.. Måste omvärdera, tänka till och tänka om..
Gör om gör rätt..
Laxermedlet är min bästa vän för tillfället, mer som en åtgärd.. Kan ju inte gå upp i vikt, kan inte återgå till att vara den som ingen ser, alla ser mig nu, jag är någon som är något att titta på.. Ja jag vet att det inte är nyttigt eller speciellt smart men jag skulle nog inte klara mig igenom vardagen utan… Mat och känslor är min värsta fiende, mat och känslor är det jag kämpat mot i så många år och som jag hoppades hade mildrats lite…
Hon den där, hon som jag har målat av, hon som figurerar i mina tankar, i mina drömmar hon ska aldrig få komma ut.. Den där tjockisen som bara är en svans.. Hon den där som bara är tjock och jobbig… Jag är så mycket mer nu än vad jag var för ett par år sedan, jag finns, jag lever och jag kan faktiskt tänka för mig själv… Ett stort steg för mig.. Men priset är högt, priset för att inte släppa ut henne är mig själv, mitt välmående och min möjlighet att känna för andra människor, kärlek, tillit och en miljon andra saker som jag har försakat.. Måste återfå kontrollen på det…
Annars kommer jag vara ensam hela mitt liv, hur långt detta liv nu kommer bli.. Ett liv är inte värt att leva om man inte kan njuta av det utan hela tiden begränsas av sig själv… Alla har vi våra problem, alla önskar vi något… Jag, jag önskar mest bara att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte göra samma misstag som har gjort att jag har hamnat där jag är idag…..
Har många, många plus på min sida det vet jag, men det är inte som som hemsöker mig.. Det negativa är min böra, mina plus väger upp så att jag fortfarande kan vara en fungerande människa, som orkar umgås med andra, vara glad och njuta av det jag faktiskt uppskattar…
Om plussen bara kunde bli ett par fler, ta bara att kunna äta en trevlig middag med folk jag inte känner utan att känna det som om alla dömmer att jag inte duger att det är fel på mig.. Tänk vilken frihet, tänk vilket annat liv ett liv som är lite bättre lite roligare..
Mot Tindraz 2.0