Hon som tindrar men ändå inte..

Är lugnare än på väldigt länge… Sitter till och med och småler här framför skärmen i min ensamhet…

Håller på och städar, att inte ha städat hemma stressar mig numera (ni som varit hemma hos mig vet hur det har kunnat se ut hemma hos mig i det förflutna, det sker inte längre) känns skönt att rensa och städa, frid…

Armen ser bra ut, lite röda rispor som jag lika gärna hade kunnat få när jag plockat svamp och rispat mig mot en buske… Naglarna är nedklippta utaifall att…

Jag borde inte sätta sådan press på mig att lyckas, det tar tid… Diciplin måste byggas upp inte tvingas fram, så idag är det nya tag..
Babysteg mot där jag vill vara…

Pussar på er alla..

(Jag har lovat mig själv att aldrig radera ett inlägg, så inläggen nedan kommer finnas kvar som en påminnelse att jag måste sköta mig själv och inte hamna där igen)

Det värsta har släppt nu..
I paniken alltså..

Vid nio när jag tänkte mota bort den värsta kylan i min kropp var jag tvungen att lägga mig på knä för att jag skakade så mycket, ni vet att det känns som om man gråter då?? Som om man släpper ut känslor fast man slipper??

Det enda märket av denna attack jag har just nu (som jag nästan tänkte gå till akuten för att slippa) är väldigt fula märken på min ena arm och mitt ena lår…

hur jag ska förklara dessa för de icke invigna vet jag just nu inte.. Speciellt de illröda märkena på ena armen…

Ligger väl under kategorin: Hur man släpper ut skit utan att man behöver visa några känslor…

Om några timmar kommer jag vara helt återställd förutom dessa märken på armen och benet…

Inga frågor kommer att ställas, inga frågor kommer att svaras på…

Livet fortsätter snart, det har bara varit på paus i ett litet, litet tag…

Kramar

Jag tappar inte i vikt så fort jag vill och det är helt och hållet mitt eget fel.. Hur kan jag göra såhär mot mig själv?? Jag vet precis vilken diciplin jag måste ha för att klara mina mål.. För att bli så fin som jag förtjänar att bli..
För att må så bra som jag förtjänar att må…

För jag borde inte känns såhär…
Jag borde inte må så som jag gör… Jag har för fan redan tappat 16 kilo…
Om ett par sisådär 8 kilo är jag där jag borde ligga… Mina bästa tyckar att jag är så fin.. Det betyder massor samtidigt som det bara betyder inget..

Jag borde inte känna mig som en fake, som ett fiasko..
Men det är precis det jag känner mig som…

På så många fler plan än ett….

Jag önskar mig en kram, en björnkram som säger att allt kommer bli okej och att jag är finast, bäst i världen…

Men den kommer jag aldrig be om, aldrig få… Det är omöjligt… En omöjlig önskedröm… Faan E varför gör jag såhär mot mig själv…

(och L om du läser det är så har du lovat att kommentera när du började läsa bloggen, dax att säga till nu kanske)