Den känsla jag alltid har haft absolut lättast med är ilska…
Allt det där andra går att fejka på ett eller annat sätt…
Men my choise of feeling är ilska, att vara arg… Det är det jag har absolut lättast med… Det är lättare att vara arg än att visa att man är sårad, det är lättare att bli arg än att ta emot vänners omtanke, det är lättare att skrika ilska än att visa att man faktiskt bryr sig, tycker om och är orolig…..
Så har det alltid varit och är så än i dag… Jag har gömt mig bakom ilska, bakom att jag blir arg.. Visst ilskan tar slut, men på nått skevt sätt så är det ett sätt att se om människan står kvar, finns där….
Fina E är ett alldeles utmärkt exempel på det hela… Det är numera en hel del år sedan vi lärde känna varandra, en halv evighet sedan skulle man oxå kunna säga…
Vi började jobba tillsammans på en restaurang, hon var ny i staden och frågade om jag ville ta en fika… Där och då började vår historia, som mot förmodan fortfarande fortgår… För allt gick bra ungefär tills vi började blir bra vänner, ytliga vänner har jag inga problem med men när de börjar krypa under skinnet och bli endel av mig, endel av min värld, endel av mitt hjärta det är där det börjar skeva….
Fy faan vad jag och E har bråkad och skrikit på varandra, ett tag var vi värre än ett olyckligt gift par… Usch…. Jag vet att jag har extremt mycket med det att göra…. Det tror jag hon oxå vet om jag ska vara ärlig…
Men någonstanns på vägen då hon fortfarande fanns kvar, någonnstanns när hon fanns kvar under perioder då jag har försvunnit från staden, från kontaktbarheten, från hela det sociala så har hon blivit någon att räkna med… Ilskan finns inte längre kvar, jag vet att hon stannar i närheten av mig även fast jag har väldigt fula tankar och inte alltid är så vacker på insidan.. Jag älskar henne för ddet och jag älskar henne för att jag vet att när hon säger något så är det sanningen, utan baktankar och elakheter….
När jag vill kasta saker i väggen finns det något bakomliggande som jag inte kan sätta fingrarna på, en känsla som jag inte är kapabel att sätta ord på, något som gemene man har lärt sig hur man ska uttrycka, hur man ska tackla…
Jag har aldrig fått lära mig detta, vet inte om det är rädsla eller någon diagnos som jag ännu inte fått som satte stopp för det… Allt är lättare att skriva än att uttala.. Blir så mycket mer lätthanterligt i skrift…
Men en sak vet jag, det är inte lösningen att kasta saker i väggen hur stora impulser jag än har på att göra det…
Jag måste gräva i det jobbiga, måste våga gå in i mig själv och hitta känslan jag inte kan sätta fingret på.. Lokalisera det där som får mig att vilja göra puckade saker….
Kärlek till er alla ♥
)
