1000 statusuppdateringar
har jag innom mig just nu… Jag vill skrika ut vad jag känner och vad jag tänker, men jag vågar inte.. Kan finnas dem som missförstår, som förlöjligar eller bara tror jag är knäpp…
Jag har så mycket äckel innom mig som behöver komma ut.. Jag behöver prata med någon.. Inte som den människan på unga vuxna som jag träffade när livet var som värst och jag inte ens klarade att kliva ur sängen, hon skrev ut mig för att jag log.. Då tyckte hon att jag mådde bra.. Jag mådde inte bra och jag gör det fortfarande inte..
Kommer försöka prata med min mamma om detta imorgon om all skit, om det äckliga som tynger mig och det har jag enbart en person att tacka för just nu, pojken som tog livet av sig framför kameran…
Denna underbara kille som jag kände för vad som kunde vara evigheter sedan..
Han fick mig att inse att jag måste berätta, inte att allt är lugnt, utan vad som alltid har varit mitt problem, tror dock aldrig min familj någonsinn har fattat det fast de är kuratorer, psykiatriker och sjukpersonal.. Man vill inte inse det med de människor man älskar..
Jag älskar min familj, jag älskar så mycket i livet, det finns så mycket att leva för..
Men jag måste våga prata om det som verkligen är fel, inte bara det som verkar vara fel…
All min kärlek till alla ensamna där ute…