Att vara saknad….
Det var länge sedan jag var saknad…
Eller jag blir saknad, av vänner och familj sådana som betyder något sådana jag älskar och önskar jag kunde stoppa i bakfickan och ta med mig när jag drar..
Men saknad av nån som vill va mitt allt, nån som bara har ögon för mig, som vill ligga och gosa om mornarna, det var länge sedan… Kanske för länge sedan…
Har jag glömt bort hur man gör?? Eller har jag bara blivit för gammal?? Torr och tråkig med hakan för högt?? Blind av gråstarr och fördommar??
Jag vet ju att det finns där någonstanns men flyr jag för ofta.. Drar jag för att slippa, dissar för orken att känna inte finns där…
Att dela mitt liv med vänner är inte fy skam, det är till och med underbart…
Men ett samtal i helgen fick mig att tänka, tänka på att hur sund och lycklig jag än är så kanske det finns saker som inte är gjorda för mig… Inte är the way to walk i mitt liv….
Jag är lycklig som jag är men ibland så väcker saker tankar, tankar om ett annat liv men på samma ställe…
Vem kan vara eller bli den som håller mig kvar… Vem har orken???
Inte jag…