Tänk innan du sätter folk i ett fack…
Det händer mig en hel del… Orden -Men du som är så ….. varför har/är/ska du (valfri fortsättning)….
Jag är inte i samma fack överallt utan alla katigoriserar mig på olika sätt:
På jobbet är jag chefen som vet vad hon vill och kan ryta till för att det ska bli rätt (bitchen som man kan prata bakom ryggen alltså)
Bland vänner är jag den som lyssnar, hittar på galenskaper alla timmar på dygnet (har dock växt enormt det senaste 1 ½ året så jag vet inte riktigt vad mina vänner tyckerom det, är inte så liten och tyst längre)
Bland killar är jag den där, hon som är ouppnålig, en isprinsessa (när de väl lärt känna mig så märker de att jag är det) Många tror dock att jag är blond, vacker och korkad.. DET skulle jag inte klassa mig själv som…
Killarna är även dem som mest försöker trycka på mig en ettikett, helst så ska jag stämma med vad de tycker jag ska vara och vad jag ska tänka… Har ledsnat på killar med självförtroendeproblem som säger -Men du är du verkligen intresserad, jag som trodde du var för snygg för mig. Skulle du verkligen gå på stan med mig? Herre gud vem är det som är puckad? Jag är inte rädd för att stå för vem jag är och vilka jag umgås med.. Så länge du tillför något till mig och mitt liv så finns det gott om plats..
Skulle jag skämmas för dem jag umgås med så måste jag ju skämmas för mig själv oxå och det känner jag inte för….
Men åter till facken, en vanlig människa har aningens svårt att se utanför dem.. Om man väl har hamnat någonstanns i denna djungel av kådor och fack är det sjukt svårt att förflytta sig till en annan, människan har svårt att ”look outside the box” och inse att inget är bara svart och vitt utan en enda stor gråzoon..
Gör som vi som vågar öppna ögonen titta på dina nära och kära, även om det kan vara läskigt iaktta dem så lovar jag nästan att du kan hitta de där grejerna som du inte sett innan och som är så viktiga att se för ingen människa hör hemma i bara en låda..
Jag är samma människa på jobbet och på fritiden men människorna omkring mig ser mig med två olika par ögon och tyvärr kommer ingen någonsinn få en hel bild av mig för det finns nog ingen som vågar eller vill förstå..
Men människan är feg så är det bara.. Även jag ibland, men jag försöker iallafall se utanför boxen och hitta mer än två sidor av en människa för inget är enkelt och ska man lyckas komma underfund med sig själv måste man även våga förstå andra…….
Kan vara farligt eller vad tror ni?