Hon som tindrar men ändå inte..

men jag har en orolig känsla i magen.. Inte bara laxermedlet och så utan det känns olustigt…. Som om nått ska hända som inte borde hända. Vad vet jag inte än men jag antar att det inte blir så roligt…. Hoppas att ingenting händer men man kan aldrig veta..

Om jag känner mig själv rätt så är det för att jag har börjat träffa en kille, en väldigt trevlig, snäll och go kille.. Mysig rent av… Han får mig glad, förutom när jag får psykbryt på mig själv och blir orolig, känner att jag inte har kontroll.. Tänk om han skrattar åt mig bakom min rygg, inte tycker jag är så vacker som han påstår, inte alls är så underbar som han verkar vara… Min hjärna är min sämsta vän i dessa situationer den orkar inte hantera att jag är lycklig så då kommer de dåliga tankarna fram…

Jag har börjat äta igen efter sex månader på svält, jag går upp i vikt, hjälper inte att han tränar varje dag och har grym koll på vad han äter… Visst han älskar min rumpa eller som han säger det är en rumpa att dö för.. Men det är ju inte bara min rumpa som numera börjar bli fyllig kommer han tycka jag är snygg även fast jag blir rundare.. Jag personligen tycker ju inte att det är snyggt.. Usch ne jag ycker det är äckligt… Måste verkligen börja pallra mig till gymmet.. där mår jag iallafall bra..

Tillbaka till killen… Jag önskar nästan att jag kunde vara blåögd och lite naiv och bara go with the flow.. Men det är inte ritkigt jag tydligen så nu sitter jag här och nojjar över att han kanske har andra brudar oxå som är mycket läckrare och coolare än mig… Ibland önskar jag att jag kunde stänga av min hjärna och låtsas att jag är som vilken vanlig tjej som helst.. Men det är jag inte, hjärnspöket finns här.. Än har hon inte fått mig att springa men det verkar inte vara långt bort tyvärr….

Puss

Finns så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta men det vill sig inte. Jag vet inte hur jag ska formulera allt, jag har ingen aning om hur jag ska få ner orden genom tangentbordet, försöka reda ut det hela..

Det händer massor, det händer inget.. Allt är i en enda röra i mitt inre..

Jag ska inte klaga, jag har fina kläder på min kropp och inte ett utann två tak över mitt huvud för tillfället, en solig semester att se fram emot..

Men hungern, känslorna, tankarna.. Besatheten den försvinner inte.. Den där fula jäveln gnager, den gnager djupt oxå.. Måste omvärdera, tänka till och tänka om..

Gör om gör rätt..

Laxermedlet är min bästa vän för tillfället, mer som en åtgärd.. Kan ju inte gå upp i vikt, kan inte återgå till att vara den som ingen ser, alla ser mig nu, jag är någon som är något att titta på.. Ja jag vet att det inte är nyttigt eller speciellt smart men jag skulle nog inte klara mig igenom vardagen utan… Mat och känslor är min värsta fiende, mat och känslor är det jag kämpat mot i så många år och som jag hoppades hade mildrats lite…

Hon den där, hon som jag har målat av, hon som figurerar i mina tankar, i mina drömmar hon ska aldrig få komma ut.. Den där tjockisen som bara är en svans.. Hon den där som bara är tjock och jobbig… Jag är så mycket mer nu än vad jag var för ett par år sedan, jag finns, jag lever och jag kan faktiskt tänka för mig själv… Ett stort steg för mig.. Men priset är högt, priset för att inte släppa ut henne är mig själv, mitt välmående och min möjlighet att känna för andra människor, kärlek, tillit och en miljon andra saker som jag har försakat.. Måste återfå kontrollen på det…

Annars kommer jag vara ensam hela mitt liv, hur långt detta liv nu kommer bli.. Ett liv är inte värt att leva om man inte kan njuta av det utan hela tiden begränsas av sig själv… Alla har vi våra problem, alla önskar vi något… Jag, jag önskar mest bara att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte göra samma misstag som har gjort att jag har hamnat där jag är idag…..

Har många, många plus på min sida det vet jag, men det är inte som som hemsöker mig.. Det negativa är min böra, mina plus väger upp så att jag fortfarande kan vara en fungerande människa, som orkar umgås med andra, vara glad och njuta av det jag faktiskt uppskattar…

Om plussen bara kunde bli ett par fler, ta bara att kunna äta en trevlig middag med folk jag inte känner utan att känna det som om alla dömmer att jag inte duger att det är fel på mig.. Tänk vilken frihet, tänk vilket annat liv ett liv som är lite bättre lite roligare..

Mot Tindraz 2.0

Jag har egentligen ingen aning om hur jag ska ta mig ur det på ritktigt…
Ta tag i sjukdommen som river i mitt inre och vara frisk, glad och lycklig med det jag har..

Mitt liv har kretsat kring mat och vikt sedan jag var 10 år, oj ja det är 16 år… I 16 år så har jag hetsätit, svultit, övertränat, bantat, hetsätit åter igen för att sedan svälta mig själv.. Jag har gömt mat på de konstigaste ställena, vägrat äta om jag inte känner människorna runt mig, suttit på nätterna och bara tryckt i mig allt jag har kunnat hitta i skafferierna och kylskåpet.. Har nog förvånat min familj många mornar när de kollat i kylen och hälften av innehållet har varit borta…

För mina sjuka matvanor har ju inte bara ”affected” mig utan hela min familj när jag bodde hemma.. Nu spelar det ju ingen roll, nu äter jag ju bara upp det jag har köpt men innan så åt jag ju upp alla andras mat oxå…

Mitt största framsteg är väl i år att jag inte längre gömmer mat på samma sätt som jag har gjort tidigare men det är en lång väg kvar för att kunna öppna skåpen och visa andra vad jag faktiskt har hemma.. Men nu så riskerar man ju inte att springa in i godis och chipspåsar vart man än rör sig i lägenheten
Jag kan fortfarande inte gå till ett take away ställe och bara beställa mat till mig utan det blir alltid till minst en till vilket betyder att jag alltid äter för mycket när jag köper hem, vet inte men det känns genant att bara beställa till mig själv, att vara ensam och äta allt det där.. Kan nästan höra tjejen bakom kassan tänka, shit hon som är så stor redan behöver väl inte äta det där.. Bättre att beställa för två det känns säkrare på nått sätt…

Vet ju samtidigt att jag ser bra ut i andras ögon, att jag inte är nått fläskberg som dallrar fram utan en väldigt attraktiv tjej med en cool stil som tilltalar många.. Men jag har fortfarande inte hittat henna när JAG tittar i spegeln… Så jag fortsätter spela som om jag vet det men resten behöver jag inte spela, jag är väldigt självsäker i det jag säger och gör, ingen som ska komma och sätta sig på mig.. Jag anser att vara ärlig och sig själv är sjukt viktigt.. Samtidigt så är ju det bull shit då jag inte kan acceptera hur jag ser ut.. Men jag jobbar på det.. Jag har iallafall insett att jag är sjuk och det är en väldigt viktig början ska bara våga prata om det oxå så kanske jag kan få lite hjälp från nära och kära….

Kramar

Den betyde något för mig iallafall… Hittade den när jag kollade i genom gamla papper…

Bara för att jag inte älskar dig….

Bara för att jag skrattar behöver det inte betyda att jag är glad.
Bara för att vi inte är vänner behöver det inte betyda att vi är ovänner.
Bara för att jag inte älskar dig behöver det inte betyda att jag hatar dig.
Bara för att jag inte litar på dig behöver det inte betyda att du inte kan lita på mig.
Bara för att jag respekterar dina åsikter behöver inte det betyda att jag inte ifrågasätta.
Bara för att jag inte berättar sanningen behöver det inte betyda att jag ljuger.
Bara för att jag inte tycker som alla andra behöver det inte betyda att jag har fel.
Eller????

Finns vissa i mitt liv som har hängt med längre andra, mest bara för att klarar av att jag stöter bort dem med jämna mellanrum..

Jag är inte bra på att lita på människor, inte ens på dem jag borde lita på… En av mina många brister som sitter på insidan… Jag älskar de som bryr sig om mig, jag vet vilka ni är men jag är så sjukligt dålig på att visa det tillbaka…

Jag jobbar på det men frågan är om jag någonsinn fullt ut kommer lita på någon… Kanske, kanske inte… Det får nog tiden utvisa…

Men mina tjejer, de som finns där även om jag försvinner, vare sig det är jobb eller något annat, är värda sin vikt i guld.. Någon dag ska jag nog berätta det för dem oxå..

Inte nu kanske men senare i livet…. Jag är en typisk människa som om inget stoppar mig (barn, man som håller mig tillbaka, sjukdom mm mm) så kommer jag jobba tills jag stupar..

Händer massor med saker bakom kulisserna på stället jag jobbar nu, nytt ställe som kanske ska öppna, letandet efter andra ställen om just denna ställe inte skulle funka just för oss… Jissaness..

Fine dining hit och fine dining dit.. Missförstå mig inte jag älskar mitt jobb och skulle nog inte vilja göra något annat, kanske när jag blir äldre men inte just nu… Finns inget alternativ som är lika lockande som det jag håller på med nu..

Men det är just där det ligger, alla projekt kastar jag mig in i och ger allt, men det gör oxå att jag jobbar en hel del mer än en vanlig medelsvensson eller även en ovanlig sådan… Jag är bara 26 år men om man räkar i arbetstimmar så är jag nog egentligen en hel del äldre, vi pratar år här…

Om detta nya projekt går igenom pratar vi lätt att jag kommer jobba 300 timmar i månaden i tre år eller så, MINST… Vet inte om det är så överdrivet nyttigt.. Jag kommer säkert ha sjukt kul under tiden och lära mig mer än jag någonsinn har kunnat önska mig, men är det verkligen värt det?

Har haft mitt liv på vänta så många år nu och om 3 år är jag 30..

Tja fortsättning följer nu ska jag sätta mig och försöka rita lite på olika designer på lite olika saker som än så länge inte är officiella

Har haft en dabbning med min far idag…

Han är den mannen i mitt liv som aldrig är nöjd med mig som alltid har hackat, som aldrig tyckt att jag har dugit som jag är… Han vet att jag är sjuk i maten men ändå håller han på och berätta hur stor jag är.. Han tycker själv att han gör det för mitt eget bästa, men jag tar illa vid mig..

Han tycker själv att han berömmer mig, men han har nog aldrig sagt nått till mig, nej andra kanske får höra men den som behöver höra det mest får bara höra felen.. varför göra så??

Han började idag prata om att jag inte respekterade honom, att ingen respekterade honom och då brast det… Jag tippar på tå kring honom allt jag gör är för att bevisa för HONOM att jag duger…

Det är han som konstant säger hej då till mig och försvinner men han skyller på de knäppa x:en jag haft i min ungdom att jag har svårt att lita på folk att de inte ska försvinna…. Mina x har inget att göra med mitt kärleksliv, jag har kommit över slagen och elakheterna, de är förpassade till det förflutna…

Men min far som alltid, alltid har varit den viktigaste mannen i mitt liv, han med stort h som aldrig har varit nöjd som aldrig har velat acceptera mig för den jag är…. Aldrig vetal acceptera att jag måste få berätta själv inte urtvingad saker som gnager i mig, bara för att han är min far så har han inte rättigheterna att veta allt, allt just när det hänt, jag måste få bearbeta och få perspektiv….

Min far som själv är sjuk i en sjukdom som jag inte ens vill gå in på och har så mycket hemligheter för mig att hälften vore nog…

Jag vet att mycket av det han säger och det han gör tror han att han gör för att hjälpa mig, MEN DET SJÄLPER MER ÄN HJÄLPER….

Fuck, min far är botten till så många av mina problem då jag är pappas flicka och min pappa går aldrig att få nöjd, hur jag än ser ut eller beter mig och han skyller på mina x de männen i mitt liv som har lärt mig vara stark och stå på mig själv inför andra…

I slutändan så har de hjälpt mer än själpt och han gör precis tvärt om… Men det känns skönt at ha sagt det, även om han aldrig kommer att förstå hur illa han har gjort mig..

Han har ringt ett par gånger efter det att vi skilldes åt idag, men jag har inte orkat svara, inte orkat prata… Orkar inte höra, inte idag… Kanske imorgon…

Skulle väl egentligen ha skrivit igår, men jag var nog inte ensam med datorn många minuter så då är det svårt att få ro..

Vi var ju ute i tisdags, sjukt kul…. Säg vad lite skumpa inte kan göra… Blev Kellys, kvarnen och labbet… Nästan den vanliga rundan

Kom även fram till att även killar är drinkhoror… Hänger med någon och smilar upp sig bara för att få drinkar alltså, inte för att de vill utan bara för att den andra bjuder (finns en hel del kvinnliga sådana oxå tror att det är vårat del att uttrycket myntats).. Blev en hel del avtänd när killen jag pratade med till och med erkände det, dock var det inte av mig han ville ha nått utan sin äldre polare ?!? Den äldre herren bjöd även mig och mina polare.. Tredje gången han gjorde det så bjöd jag tillbaka, då försökte denna herre ge mig pengar…. Jisaness, jag är en stor flicka och kan ta hand om mig själv och köpa mina egna drinkar….

Labbet var roligast, dompa från -00 mycket dans det där dåliga hånglet kunde jag ha skippat, huvva hoppas nån lär honom hur man kysser utan att vara en blandning mellan slaskhing och sugpropp… Piloten kom och hämtade oss, gulle honom… 4 fulla brudar halv fem på morgonen och sex mil bilresa.. Jaja, han sov en sväng här… Bara sov Mysigt med någon som håller om en speciellt någon man känner så väl som vi känner varandra..

Sista han frågade innan han gick var när jag kommer hem igen, vet jag ju fortfarande inte men det blir nog snart, saknar mitt eget hem så fruktansvärt mycket för tillfället…. Och finns han där att hålla mig sällskap emellanåt så är det nog rätt lugnt med ensamheten oxå resten av tiden

Underbar utgång iallafall behövdes, lagom vilt och crazy Till och med myset han jag ju med där på morgonen

Jag har aningens svårt med relationer på grund av en hel rad anledningar till viss det är det självvalt och till viss del så är det psykiska saker som jag inte orkat jobba med…

Så jag är inte direkt flickväns material, även om många nog tycker att jag borde vara det… Frågan – Men du som är så snäll, trevlig och vackar varför har inte du någon pojkvän? Det antog jag att du hade.. Har jag hört fler gånger än jag kan räkna..

Så jag hoppar runt, hittar jag nån jag trivs med så visst då umgås jag med den, men vanliga pojk/flickvänns grejer finns inte på min agenda om det inte är en väldigt speciell kille som inte gör så att jag känner någon press på mig att prestera något i gengäld..

Pojkarna i mitt liv för tillfället:

Parantesen: Killen jag faktiskt kan hångla med när vi umgås och går på stan, hålla handen mm funkar oxå rellativt bra… Vi har grym sex och kan samtidigt prata och vara avslappnade tillsammans och bara sitta i soffan och kramas och kolla på film… 24 år..

Juggen: (Ne han är ingen jugge han ser bara ut som en) Mysig kille som jag träffade av och till i ett och ett halvt år och nu dykt upp igen.. Helt okej sex, nice att prata med och vi kan oxå bara kramas och kolla på film tillsammans.. Skön att umgås med helt enkelt… 24 år…

Ryggtavlan: Kille som jag lärt känna genom gemensamma kompisar, haft ett one night stand för flera år sedan, hör nu av sig ofta och vill ha en repris för han kan inte sluta tänka på den natten… Hmmm… 30 år..

Rockpojken: Känner varandra genom min fd. kollega hon är sambo med hans bror.. Söt, snäll och helt betuttad i mig tydligen… Tagit en fika har vi gjort i sommar och bara snackat skit, det lever han tydligen fortfarande på.. Får se om vi ses mer när jag kommer tillbaka till verkligheten… 28 år..

Brandis: Snygg, musklig kille med hjärna.. Kanske inte det bästa sexet i värden men är för tillfället riktigt arg på mig för att jag valt bort honom denna sommar (bor på kollektiv, jobbar sjukligt mycket och parantesen fanns ju i min säng)… 35 år..

Påskharen: Go kille som är intresserad av mer än bara vara vänner (jag gillar att ha honom som bara vän).. Har haft en affär för länge sedan och sexet är inget att hurra för…. Kom tillbaka efter mig när det kraschade med hans x… Trevlig att umgås med iallafall   29 år…

X: (inte mitt x men kallas så) Dyrkande kille som jagat mig i flera, flera år… Dock bara på nätet då han aldrig skulle våga träffa mig i verkligheten… Har satt mig på den högsta pedistal av dem alla… ålder okänd…

Armlös: Senaste tillskottet… Försökte ragga upp mig på krogen för ett par veckor sedan, gick inge vidare men mitt nummer fick han och hör av sig med jämna mellanrum för att kolla så jag har det bra…

Har säkert glömt nån oxå men, men… Blev ett par stycken iallafall… Eller kanske ska säga tyvärr….

Snurrigt värre…

Ja när man tänker på trollen så hamnar bananskalen där….

Har fått inte ett utan fem erbjudanden om jobb i vinter, är önskad tillbaka hit där jag är nu till nästa sommar OCH de ska troligtvis öppna upp en ny fine dining restaurang (inget är helt klart än) tills augusti 2010 som jag oxå ska basa över… Kanske inte ska klaga så mycket över bananskalen för de tar mig iallafall frammåt…

Men den stora frågan är väl fortfarande om JAG vill.. Eller vad jag vill göra efter denna säsong som ja har varit helt underbar men hur länge orkar man?