Hon som tindrar men ändå inte..

Det händer mig en hel del… Orden -Men du som är så ….. varför har/är/ska du (valfri fortsättning)….

Jag är inte i samma fack överallt utan alla katigoriserar mig på olika sätt:

På jobbet är jag chefen som vet vad hon vill och kan ryta till för att det ska bli rätt (bitchen som man kan prata bakom ryggen alltså)

Bland vänner är jag den som lyssnar, hittar på galenskaper alla timmar på dygnet (har dock växt enormt det senaste  1 ½ året så jag vet inte riktigt vad mina vänner tyckerom det, är inte så liten och tyst längre)

Bland killar är jag den där, hon som är ouppnålig, en isprinsessa (när de väl lärt känna mig så märker de att jag är det) Många tror dock att jag är blond, vacker och korkad.. DET skulle jag inte klassa mig själv som…

Killarna är även dem som mest försöker trycka på mig en ettikett, helst så ska jag stämma med vad de tycker jag ska vara och vad jag ska tänka… Har ledsnat på killar med självförtroendeproblem som säger -Men du är du verkligen intresserad, jag som trodde du var för snygg för mig. Skulle du verkligen gå på stan med mig? Herre gud vem är det som är puckad? Jag är inte rädd för att stå för vem jag är och vilka jag umgås med.. Så länge du tillför något till mig och mitt liv så finns det gott om plats..

Skulle jag skämmas för dem jag umgås med så måste jag ju skämmas för mig själv oxå och det känner jag inte för….

Men åter till facken, en vanlig människa har aningens svårt att se utanför dem.. Om man väl har hamnat någonstanns i denna djungel av kådor och fack är det sjukt svårt att förflytta sig till en annan, människan har svårt att ”look outside the box” och inse att inget är bara svart och vitt utan en enda stor gråzoon..

Gör som vi som vågar öppna ögonen titta på dina nära och kära, även om det kan vara läskigt iaktta dem så lovar jag nästan att du kan hitta de där grejerna som du inte sett innan och som är så viktiga att se för ingen människa hör hemma i bara en låda..

Jag är samma människa på jobbet och på fritiden men människorna omkring mig ser mig med två olika par ögon och tyvärr kommer ingen någonsinn få en hel bild av mig för det finns nog ingen som vågar eller vill förstå..

Men människan är feg så är det bara.. Även jag ibland, men jag försöker iallafall se utanför boxen och hitta mer än två sidor av en människa för inget är enkelt och ska man lyckas komma underfund med sig själv måste man även våga förstå andra…….

Kan vara farligt eller vad tror ni?

Du vet väl om att du är värdefull
Av: Ingemar Olsson

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om …

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om …

Han bloggar här: http://blogg.aftonbladet.se/michaelsstories och är en man som borde uppmärksammas mer, klokare karl får man leta efter… Han skriver så att det berör och får en att tänka, framförallt utanför boxen… Har levt isolerad på en holme ett bra tag nu, jobbat massor och inte haft tid att uppdatera mig så mycket.. Men att läsa ett eller två så är man insatt igen, speciellt på alla sjukheter som våran ”underbara” regering har för sig….

Inte för att jag är en anhängare av gud eller nått liknande, men vi sjöng detta väldigt vackra stycke under tiden jag konfirmerade mig och den säger så mycket om hur vi borde behandla andra människor…

Alla ÄR värdefulla och borde ha ett eget värde framförallt hos regeringen som egentligen ska vara våra vad.. Förebilder kanske, fast just nu så skiter de i den blå skålen och sparkar på de som redan ligger och jag tror nog att de är så blåögda att de inte fattar det själv…

Men de sattsar nog oxå på mest prylar när man dör vinner.. Sen att det finns andra som förgås på kuppen verkar inte gå upp för dem…

Har jag levt på hela mitt jäkla liv….

Jag lever efter devisen: Det ordnar sig. För det gör det alltid, ALLTID iallafall för mig.. Är mindre vrak nu men tidigare år har jag som jobbar konstant som en gnu (sjukligt mycket alltså) men alltid varit orolig för att det inte ska lösa sig, men det gör det alltid, finns nog inte en tid i mitt liv som jag har stått utan jobb eller sysselsättning eller för den delen killar som vill ha mig….

Men det är för enkelt, vill jag verkligen fortsätta glida omkring på ett bananskal, alla andra ordnar åt mig vare sig det är frivilligt eller ej… Jag har ingen aning om vad som är kring nästa hörn för jag har aldrig tidigare behövt fundera så mycket på det…

Trots att jag har haft panik över att KANSKE stå utan jobb så har jag aldrig gjort det, jag kommer nog aldrig göra det heller men vill jag verkligen leva mitt liv med att saker bara hände roch jag bara hänger på.. Är det nyttigt??

Behöver jag ta kontroll över mitt liv och hur gör jag det isådanafall?? Jag har ingen aning, jag har aldrig behövt göra det…

Min f.d. sambo ordnade mitt första jobb, min mamma nästa sedan har jag halkat på bananskal från jobb till jobb och högre och högre upp i rankingen…

Jag är riktigt, riktigt bra på det jag gör det medger jag men jag har nog sökt två jobb under de tio år jag jobbat, resten har bara hänt (jag fick bägge jobben jag sökte oxå)… Visst det är bra med kontakter, dem har jag i massor men den dagen bananskalet inte räcker till längre vad händer då??

Har många år kvar i arbetslivet kvar (typ 40) vill jag verkligen bara glida omkring och allt bara ordnar sig eller ska jag själv ta kontroll och hitta nått nytt som kanske faktiskt vore nyttigt…

Kanske tiden får utvisa det, för det har ju en tendens att lösa sig för mig