Hon som tindrar men ändå inte..

men jag har en orolig känsla i magen.. Inte bara laxermedlet och så utan det känns olustigt…. Som om nått ska hända som inte borde hända. Vad vet jag inte än men jag antar att det inte blir så roligt…. Hoppas att ingenting händer men man kan aldrig veta..

Om jag känner mig själv rätt så är det för att jag har börjat träffa en kille, en väldigt trevlig, snäll och go kille.. Mysig rent av… Han får mig glad, förutom när jag får psykbryt på mig själv och blir orolig, känner att jag inte har kontroll.. Tänk om han skrattar åt mig bakom min rygg, inte tycker jag är så vacker som han påstår, inte alls är så underbar som han verkar vara… Min hjärna är min sämsta vän i dessa situationer den orkar inte hantera att jag är lycklig så då kommer de dåliga tankarna fram…

Jag har börjat äta igen efter sex månader på svält, jag går upp i vikt, hjälper inte att han tränar varje dag och har grym koll på vad han äter… Visst han älskar min rumpa eller som han säger det är en rumpa att dö för.. Men det är ju inte bara min rumpa som numera börjar bli fyllig kommer han tycka jag är snygg även fast jag blir rundare.. Jag personligen tycker ju inte att det är snyggt.. Usch ne jag ycker det är äckligt… Måste verkligen börja pallra mig till gymmet.. där mår jag iallafall bra..

Tillbaka till killen… Jag önskar nästan att jag kunde vara blåögd och lite naiv och bara go with the flow.. Men det är inte ritkigt jag tydligen så nu sitter jag här och nojjar över att han kanske har andra brudar oxå som är mycket läckrare och coolare än mig… Ibland önskar jag att jag kunde stänga av min hjärna och låtsas att jag är som vilken vanlig tjej som helst.. Men det är jag inte, hjärnspöket finns här.. Än har hon inte fått mig att springa men det verkar inte vara långt bort tyvärr….

Puss

Finns så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta men det vill sig inte. Jag vet inte hur jag ska formulera allt, jag har ingen aning om hur jag ska få ner orden genom tangentbordet, försöka reda ut det hela..

Det händer massor, det händer inget.. Allt är i en enda röra i mitt inre..

Jag ska inte klaga, jag har fina kläder på min kropp och inte ett utann två tak över mitt huvud för tillfället, en solig semester att se fram emot..

Men hungern, känslorna, tankarna.. Besatheten den försvinner inte.. Den där fula jäveln gnager, den gnager djupt oxå.. Måste omvärdera, tänka till och tänka om..

Gör om gör rätt..

Laxermedlet är min bästa vän för tillfället, mer som en åtgärd.. Kan ju inte gå upp i vikt, kan inte återgå till att vara den som ingen ser, alla ser mig nu, jag är någon som är något att titta på.. Ja jag vet att det inte är nyttigt eller speciellt smart men jag skulle nog inte klara mig igenom vardagen utan… Mat och känslor är min värsta fiende, mat och känslor är det jag kämpat mot i så många år och som jag hoppades hade mildrats lite…

Hon den där, hon som jag har målat av, hon som figurerar i mina tankar, i mina drömmar hon ska aldrig få komma ut.. Den där tjockisen som bara är en svans.. Hon den där som bara är tjock och jobbig… Jag är så mycket mer nu än vad jag var för ett par år sedan, jag finns, jag lever och jag kan faktiskt tänka för mig själv… Ett stort steg för mig.. Men priset är högt, priset för att inte släppa ut henne är mig själv, mitt välmående och min möjlighet att känna för andra människor, kärlek, tillit och en miljon andra saker som jag har försakat.. Måste återfå kontrollen på det…

Annars kommer jag vara ensam hela mitt liv, hur långt detta liv nu kommer bli.. Ett liv är inte värt att leva om man inte kan njuta av det utan hela tiden begränsas av sig själv… Alla har vi våra problem, alla önskar vi något… Jag, jag önskar mest bara att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte göra samma misstag som har gjort att jag har hamnat där jag är idag…..

Har många, många plus på min sida det vet jag, men det är inte som som hemsöker mig.. Det negativa är min böra, mina plus väger upp så att jag fortfarande kan vara en fungerande människa, som orkar umgås med andra, vara glad och njuta av det jag faktiskt uppskattar…

Om plussen bara kunde bli ett par fler, ta bara att kunna äta en trevlig middag med folk jag inte känner utan att känna det som om alla dömmer att jag inte duger att det är fel på mig.. Tänk vilken frihet, tänk vilket annat liv ett liv som är lite bättre lite roligare..

Mot Tindraz 2.0

Jag har egentligen ingen aning om hur jag ska ta mig ur det på ritktigt…
Ta tag i sjukdommen som river i mitt inre och vara frisk, glad och lycklig med det jag har..

Mitt liv har kretsat kring mat och vikt sedan jag var 10 år, oj ja det är 16 år… I 16 år så har jag hetsätit, svultit, övertränat, bantat, hetsätit åter igen för att sedan svälta mig själv.. Jag har gömt mat på de konstigaste ställena, vägrat äta om jag inte känner människorna runt mig, suttit på nätterna och bara tryckt i mig allt jag har kunnat hitta i skafferierna och kylskåpet.. Har nog förvånat min familj många mornar när de kollat i kylen och hälften av innehållet har varit borta…

För mina sjuka matvanor har ju inte bara ”affected” mig utan hela min familj när jag bodde hemma.. Nu spelar det ju ingen roll, nu äter jag ju bara upp det jag har köpt men innan så åt jag ju upp alla andras mat oxå…

Mitt största framsteg är väl i år att jag inte längre gömmer mat på samma sätt som jag har gjort tidigare men det är en lång väg kvar för att kunna öppna skåpen och visa andra vad jag faktiskt har hemma.. Men nu så riskerar man ju inte att springa in i godis och chipspåsar vart man än rör sig i lägenheten
Jag kan fortfarande inte gå till ett take away ställe och bara beställa mat till mig utan det blir alltid till minst en till vilket betyder att jag alltid äter för mycket när jag köper hem, vet inte men det känns genant att bara beställa till mig själv, att vara ensam och äta allt det där.. Kan nästan höra tjejen bakom kassan tänka, shit hon som är så stor redan behöver väl inte äta det där.. Bättre att beställa för två det känns säkrare på nått sätt…

Vet ju samtidigt att jag ser bra ut i andras ögon, att jag inte är nått fläskberg som dallrar fram utan en väldigt attraktiv tjej med en cool stil som tilltalar många.. Men jag har fortfarande inte hittat henna när JAG tittar i spegeln… Så jag fortsätter spela som om jag vet det men resten behöver jag inte spela, jag är väldigt självsäker i det jag säger och gör, ingen som ska komma och sätta sig på mig.. Jag anser att vara ärlig och sig själv är sjukt viktigt.. Samtidigt så är ju det bull shit då jag inte kan acceptera hur jag ser ut.. Men jag jobbar på det.. Jag har iallafall insett att jag är sjuk och det är en väldigt viktig början ska bara våga prata om det oxå så kanske jag kan få lite hjälp från nära och kära….

Kramar

Har haft en dabbning med min far idag…

Han är den mannen i mitt liv som aldrig är nöjd med mig som alltid har hackat, som aldrig tyckt att jag har dugit som jag är… Han vet att jag är sjuk i maten men ändå håller han på och berätta hur stor jag är.. Han tycker själv att han gör det för mitt eget bästa, men jag tar illa vid mig..

Han tycker själv att han berömmer mig, men han har nog aldrig sagt nått till mig, nej andra kanske får höra men den som behöver höra det mest får bara höra felen.. varför göra så??

Han började idag prata om att jag inte respekterade honom, att ingen respekterade honom och då brast det… Jag tippar på tå kring honom allt jag gör är för att bevisa för HONOM att jag duger…

Det är han som konstant säger hej då till mig och försvinner men han skyller på de knäppa x:en jag haft i min ungdom att jag har svårt att lita på folk att de inte ska försvinna…. Mina x har inget att göra med mitt kärleksliv, jag har kommit över slagen och elakheterna, de är förpassade till det förflutna…

Men min far som alltid, alltid har varit den viktigaste mannen i mitt liv, han med stort h som aldrig har varit nöjd som aldrig har velat acceptera mig för den jag är…. Aldrig vetal acceptera att jag måste få berätta själv inte urtvingad saker som gnager i mig, bara för att han är min far så har han inte rättigheterna att veta allt, allt just när det hänt, jag måste få bearbeta och få perspektiv….

Min far som själv är sjuk i en sjukdom som jag inte ens vill gå in på och har så mycket hemligheter för mig att hälften vore nog…

Jag vet att mycket av det han säger och det han gör tror han att han gör för att hjälpa mig, MEN DET SJÄLPER MER ÄN HJÄLPER….

Fuck, min far är botten till så många av mina problem då jag är pappas flicka och min pappa går aldrig att få nöjd, hur jag än ser ut eller beter mig och han skyller på mina x de männen i mitt liv som har lärt mig vara stark och stå på mig själv inför andra…

I slutändan så har de hjälpt mer än själpt och han gör precis tvärt om… Men det känns skönt at ha sagt det, även om han aldrig kommer att förstå hur illa han har gjort mig..

Han har ringt ett par gånger efter det att vi skilldes åt idag, men jag har inte orkat svara, inte orkat prata… Orkar inte höra, inte idag… Kanske imorgon…

Är helt slut, mår illa och har en mage som en ballong, den trycker mot ryggen så det känns som om jag ska gå av… Fy fabian…

Började igår natt, var ute och festade lite, påväg till efterfesten så gick vi förbi och in på ett 7-11 och jag tänkte hmmm lite godis tills imorgon kan jag ju köpa.. Blev en hel del godis.. Shit..

Var på efterfest som var skittråkig så vid fyra bestämde jag mig för att åka… Medans jag väntar på bussen som ska ta mig därifrån lyckas jag nog dra i mig ett halv kilo smågodis, när jag hoppar av bussen så ser jag ett donken där blir det två cheeseburgare och ett nio pack nugget med pommes… Trycker i mig detta på under tio minuter…. Sen mår jag så illa att jag håller på att krevera… Kan inte fatta vad folk måste ha tänkt om de sett mig, äckligt…

Mår fortfarande illa men har ändå lyckats trycka i mig nästan resterande godispåsen + att vi var på bio och då köpte jag ännu mer godis, har även lyckats få i mig middag idag….

Mår verkligen som jag förtjänar…. Skulle vilja stoppa fingrarna i halsen men det lär ju inte hjälpa..

Känner mig lite som en junkie just nu… Men nej du Tindraz nu håller du fingrarna borta från resten av godisen det är inte värt det…..

Har kommit fram till att jag hetsäter ENBART när jag faktiskt har börjat äta… Inte så att jag känner att nu, nu är jag så hungrig att jag kan kränga i mig tre chipspåsar och en massa godis och mat utan att när jag väl äter då vill jag bara ha mer och mer och mer… Massor… Jag blir som en mänsklig avfallskvarn….
Usch…

Kom och tänka på det för idag OCH igår så har jag ätit och ätit och ätit… Men det är ju för att jag faktiskt är med folk jag litar på (äter INTE om jag inte litar på mitt sällskap, blir för privat då), folk som tycker att jag äter för lite och dåligt.. De sätter maten och godiset framför mig och jag vet att jag måste äta när det bara är vi.. De skulle bli milt galna på mig annas.. Och sedan har det bara fortsatt.. Tryckt i mig.. Fy..

Jag ser ut som en ballong över magen för tillfället… Inte speciellt snyggt…. Tänk om nån får för sig att jag är gravid eller nått.. För det är exakt så det ser ut på min mage….. Äckel är vad jag är..

Min mage ska vara platt och inget annat… Saknar gymmet massor för tillfället..

Vill inte gå upp i vikt och se ut som en blobb igen, det kan andra få göra istället..

Hetsätning är inget nyttigt.. Vill ha tillbaka mina egna matvanor igen…

Ska vara duktigare från och med imorgon igen för nu får det tamig faan vara nog på det här…