VAD MAN GÖR?

Man biter ihop.

Så många som frågar vad man gör när man går sönder, hjärtat blir söndertrasat och helt plötsligt ser man inget ljus i det stora mörka

och jag kan bara svara att man biter ihop.

Man kväver skriken i kudden på nätterna och man gråter bakom sina solglasögon på vägen hem från jobbet (och till och på jobbet för den delen). Man pressar in naglarna i handflatan när hans namn eller bild dyker upp på datorskärmen. Man går ut och springer tills kroppen nästan ramlar ihop till en liten klump. Man sveper vinglas på tom mage när paniken blir som mest outhärdlig. Man sitter på jobbet och skriver en artikel om höstens snyggaste skor eller blippar varor i kassan på Ica eller försöker komma ihåg vad som står i ekonomiboken i skolan.

Psykisk och fysisk smärta är så lika varandra när man tänker efter. Vad gör du när du får migrän eller mensvärk eller vad fan som helst? Du tar ett par tabletter som inte hjälper och sen biter du ihop.

Så när man har bitit ihop så jävla länge att läppen är sönderbiten ögonen rödsprängda och handflatorna fulla av märken och sår…

känns det plötsligt inte lika mycket. Jag kan lova det.

Skrivet av den alltid lika glada och underbara Michaela Forni helt sjukt fint skrivet… Det måste vara det bästa jag läst av henne alla kategorier och då har jag ändå följt henne en halv evighet…

Den visste vart den tog kan man väl säga….

*Jag är min, enbart och själviskt bara min… Det funkar inte att vara någons när den någon inte vet hur man använder en telefon… Otroligt irriterande ( OCH frustrerande och jävligt jobbigt att känna sig dissad hälften av tiden) i längden…
Om nån har något problem med detta så känner man mig nog så bra att man har mitt nummer, klagomål skickas enbart via sms…

*Daltandet med min vikt får vara slut här och nu… Skiten ska bort, nyss…
Klagomål på detta kan skickas rätt ut i rymden för dem skiter jag helt och fullt i…

*Min kassa ekonomi ska fan hamna på rätsida… Största ekonomiförstörarna har varit mångårigt matmissbruk och taxiresor p.g.a för lite sömn…
Matmissbruket avhjälps tack vare punkt två och taxiresorna ja de får jag väl helt enkelt sluta med och gå upp när klockan ringer inte snoosa till förbannelse….
Klagomål på detta kan ni helt enkelt skippa, tänker ändå inte bry mig ett skit……

Inga ursäkter, inga mer jag ska imorgon… Det är nu det gäller och ta mig fan så där ska min mage se ut när jag står upp oxå, om det så ska ta hela mitt jävla liv…………

Den känsla jag alltid har haft absolut lättast med är ilska…

Allt det där andra går att fejka på ett eller annat sätt…

Men my choise of feeling är ilska, att vara arg… Det är det jag har absolut lättast med… Det är lättare att vara arg än att visa att man är sårad, det är lättare att bli arg än att ta emot vänners omtanke, det är lättare att skrika ilska än att visa att man faktiskt bryr sig, tycker om och är orolig…..

Så har det alltid varit och är så än i dag… Jag har gömt mig bakom ilska, bakom att jag blir arg.. Visst ilskan tar slut, men på nått skevt sätt så är det ett sätt att se om människan står kvar, finns där….

Fina E är ett alldeles utmärkt exempel på det hela… Det är numera en hel del år sedan vi lärde känna varandra, en halv evighet sedan skulle man oxå kunna säga…

Vi började jobba tillsammans på en restaurang, hon var ny i staden och frågade om jag ville ta en fika… Där och då började vår historia, som mot förmodan fortfarande fortgår… För allt gick bra ungefär tills vi började blir bra vänner, ytliga vänner har jag inga problem med men när de börjar krypa under skinnet och bli endel av mig, endel av min värld, endel av mitt hjärta det är där det börjar skeva….

Fy faan vad jag och E har bråkad och skrikit på varandra, ett tag var vi värre än ett olyckligt gift par… Usch…. Jag vet att jag har extremt mycket med det att göra…. Det tror jag hon oxå vet om jag ska vara ärlig…

Men någonstanns på vägen då hon fortfarande fanns kvar, någonnstanns när hon fanns kvar under perioder då jag har försvunnit från staden, från kontaktbarheten, från hela det sociala så har hon blivit någon att räkna med… Ilskan finns inte längre kvar, jag vet att hon stannar i närheten av mig även fast jag har väldigt fula tankar och inte alltid är så vacker på insidan.. Jag älskar henne för ddet och jag älskar henne för att jag vet att när hon säger något så är det sanningen, utan baktankar och elakheter….

När jag vill kasta saker i väggen finns det något bakomliggande som jag inte kan sätta fingrarna på, en känsla som jag inte är kapabel att sätta ord på, något som gemene man har lärt sig hur man ska uttrycka, hur man ska tackla…

Jag har aldrig fått lära mig detta, vet inte om det är rädsla eller någon diagnos som jag ännu inte fått som satte stopp för det… Allt är lättare att skriva än att uttala.. Blir så mycket mer lätthanterligt i skrift…

Men en sak vet jag, det är inte lösningen att kasta saker i väggen hur stora impulser jag än har på att göra det…

Jag måste gräva i det jobbiga, måste våga gå in i mig själv och hitta känslan jag inte kan sätta fingret på.. Lokalisera det där som får mig att vilja göra puckade saker….

Kärlek till er alla ♥

Är bra udda ibland…

Känner mig arg eller om jag är ledsen… Eller kanske uppgiven…
Vet inte riktigt vart jag ska rikta känslorna heller..

Har mest lust att kasta saker omkring mig och skrika, men det funkar bara för stunden det vet jag.. Har testat förr om åren…

Ska väl tänka lite lyckliga tankar… Kanske inte hjälper just nu men i det långa loppet gör det det….

idag… Vilket är så jävla roligt, INTE…

Fan det näst tråkigaste som finns, efter diskning…

Men va fan har inte tvättat på en månad eller två så det var väl minst sagt mycket tvätt… Sortera strumpor kommer jag få göra i timmar efter det här…

Tänker väldigt mycket idag oxå..

Är ju med i utmaningen kommer dock inte klara målet det vet jag, men det är inte långt ifrån… Men ändå ett misslyckande..

Har känslor som jag inte borde ha, inte vill ha angående en hel drös med saker vissa små, vissa betydligt, betydligt större…

När det blir såhär skulle jag kunna leva på choklad och godis dagarna i ända, det dövar… Sockret dövar och förflyttar känslorna från ett ställe till ett annat…

Orkar inte riktigt med alla dessa tankar just nu… Borde oroa mig för andra saker men de får inte riktigt plats tyvärr…

Puss på er…

Igår på jobbet så räddade jag en glasback från att falla i golvet, dock så lyckades jag rycka till så jag fick så in i helvete ont i nacken…
Tog lite värktabletter och fortsatte jobba, kom hem tog riktigt starka värktabletter (de sista buhu) de tog bort en del av värken men långt ifrån all..
Åkte till jobbet idag med en nacke som inte gick att böja och det gjorde så jäkla ont, fick inte tillräckligt starka tabletter av min chef, jag hade seriöst så ont att jag trodde jag skulle börja gråta och det händer inte ofta…

Som tur är så har min andra chef en naprapat på speed dail, har varit där förut och han är underbar…

Så när jag slutade jobba så gick jag över till honom och nu är jag nästan som ny… Visst lite ont gör det fortfarande men jag vill inte längre rulla ihop till en boll och gråta…

Tjoho….

Så även denna dag fick ett lyckligt slut som tur är…

Puss

Har det här varit minst sagt…
Somnade som en stock när jag kom hem från jobbet vid sex.. Var ingen lek att gå upp halv åtta imorse…

Men det var det helt klart värt.. Träffade underbaraste brudarna igår… Visst det vart en hel del jobbigt där ett tag när Mister kom på tal, jag vet inte riktigt vad jag ska göra där… Men nått måste göras…
Kändes lite som ett intervention där ett tag, men det var bra på många, många sätt…

Vaknade nyss, får se när jag lyckas somna om, vet att det blir full fart på jobbet imorgon med så jag skulle väl behöva sova…

Kram

Mister letar efter min blogg..
Frågan är väl om han har hittat den eller inte..
Tveksamt att han har gjort det…

Har försökt extrahera bloggen för att flytta den helt och hållet men det vill sig inte alls… Har ingen lust att radera allt men det kanske jag måste, för en flytt är på g…

Nu ska jag hem till fina E där L redan är och så ska vi få lite rätsida på vissa saker hoppas jag…

Ni får ha en underbar kväll…

Pussar

Ja den på jobbet alltså, hade lite smått bråttom därifrån för att hinna med sista bussen hem ( jo jag jobbar på landet) men jag är nästan helt säker…

Faan, aja inte mycket att göra nu…
Lite mör i kroppen efter 13 timmars stående och gående..

Undra hur social jag kommer vara nu när jag kommer hem, löser sig säkert.. Det brukar det göra…

Jag önskar alla en mysig natt, det kommer i alla fall jag ha..

Kramar