Lyckades med konststycket att försova mig till jobbet idag… Chefen ringde halv tio, fem i tio var jag framme, rätt bra jobbat faktiskt..
Kanske lika bra att jag gjorde det då jag nu har tolv timmar kvar på detta skift..
Kommer i alla fall komma hem till en tokren lägenhet ikväll, hel desinficerad.. När jag väl städat då blir det ordentligt plus lite till..
Nej jobba sig lite kanske 
Är lugnare än på väldigt länge… Sitter till och med och småler här framför skärmen i min ensamhet…
Håller på och städar, att inte ha städat hemma stressar mig numera (ni som varit hemma hos mig vet hur det har kunnat se ut hemma hos mig i det förflutna, det sker inte längre) känns skönt att rensa och städa, frid…
Armen ser bra ut, lite röda rispor som jag lika gärna hade kunnat få när jag plockat svamp och rispat mig mot en buske… Naglarna är nedklippta utaifall att…
Jag borde inte sätta sådan press på mig att lyckas, det tar tid… Diciplin måste byggas upp inte tvingas fram, så idag är det nya tag..
Babysteg mot där jag vill vara…
Pussar på er alla..
(Jag har lovat mig själv att aldrig radera ett inlägg, så inläggen nedan kommer finnas kvar som en påminnelse att jag måste sköta mig själv och inte hamna där igen)
Det värsta har släppt nu..
I paniken alltså..
Vid nio när jag tänkte mota bort den värsta kylan i min kropp var jag tvungen att lägga mig på knä för att jag skakade så mycket, ni vet att det känns som om man gråter då?? Som om man släpper ut känslor fast man slipper??
Det enda märket av denna attack jag har just nu (som jag nästan tänkte gå till akuten för att slippa) är väldigt fula märken på min ena arm och mitt ena lår…
hur jag ska förklara dessa för de icke invigna vet jag just nu inte.. Speciellt de illröda märkena på ena armen…
Ligger väl under kategorin: Hur man släpper ut skit utan att man behöver visa några känslor…
Om några timmar kommer jag vara helt återställd förutom dessa märken på armen och benet…
Inga frågor kommer att ställas, inga frågor kommer att svaras på…
Livet fortsätter snart, det har bara varit på paus i ett litet, litet tag…
Kramar
Jag tappar inte i vikt så fort jag vill och det är helt och hållet mitt eget fel.. Hur kan jag göra såhär mot mig själv?? Jag vet precis vilken diciplin jag måste ha för att klara mina mål.. För att bli så fin som jag förtjänar att bli..
För att må så bra som jag förtjänar att må…
För jag borde inte känns såhär…
Jag borde inte må så som jag gör… Jag har för fan redan tappat 16 kilo…
Om ett par sisådär 8 kilo är jag där jag borde ligga… Mina bästa tyckar att jag är så fin.. Det betyder massor samtidigt som det bara betyder inget..
Jag borde inte känna mig som en fake, som ett fiasko..
Men det är precis det jag känner mig som…
På så många fler plan än ett….
Jag önskar mig en kram, en björnkram som säger att allt kommer bli okej och att jag är finast, bäst i världen…
Men den kommer jag aldrig be om, aldrig få… Det är omöjligt… En omöjlig önskedröm… Faan E varför gör jag såhär mot mig själv…
(och L om du läser det är så har du lovat att kommentera när du började läsa bloggen, dax att säga till nu kanske)
På socker eller koffein..
Eller gissningsvis bägge två…
Har fått i mig 1000 kalorier idag och alla kommer från socker (godis) eller nja några få från allt kaffe jag fått i mig…
Skakig är väl det minsta man kan kalla mig just nu….
Haha, aja ett baklag, dock av det mildare slaget..
Pussar
Jo man har underbara vänner som ställer frågor man egentligen inte vill fundera på, men verkligen borde…
Det är lite frustrerande men verkligen välbehövligt…
För om jag inte hade sådana vänner skulle jag nog göra en hel del mer saker som är totalt puckade än de jag gör idag…
Puss, nu ska jag fundera en stund till, återkommer senare…
Bloggandet alltså, men va faan det kommer..
Mister är tillbaka i verkligheten i alla fall..
Han skyller på feber, det tror jag vad jag vill om men, men…
Kramar
Mister har försvunnit.. Mobilen är avstängd och jag har inte hört ett knyst sedan igår förmiddag.. Skumt värre..
Hoppas han dyker upp snart igen, blir lite orolig faktiskt..
Har precis varit på blogg dejt med fina Minus30 och hon är precis lika härlig i verkligheten som i bloggen, lite smått galen oxå men det gillas starkt…
Det är lite knäppt hur mycket men samtidigt lite man vet om folk som man följer på bloggar
Sjukt kul har det i alla fall varit och vem vet det kanske blir fler gånger och då kanske några av de andra i utmaningen oxå vill med
Var inte så lite konstig..
Sönderstressad syster som fick ett bryt mitt under mottagningen men gästerna var väldigt nöjda dock tror jag väldigt många trodde att jag bara jobbade där inte var med i familjen
Besök på gamla jobbet väldigt trevligt att träffa en massa bekanta ansikten sen så blev VDn riktigt glad att se mig, trist att hon som tog över mitt jobb inte har någon aning om hur man beter sig som en människa, gjorde mig lite ledsen och irriterad..
Men shit vad trött jag var när jag kom hem.. För att inte prata om i morse när jag skulle till jobbet, bläää..
Nej nu ska jag iväg och fika
Ni får ha en helt underbar söndagskväll..
Kram